Egentligen var det skivomslaget jag fastnade för först. Kanske ett av de snyggaste skivomslagen jag sett någonsin. Ett väldigt vackert och stämningsfullt fotografi som i all sin karga enkelhet speglar innehållet på skivan väldigt bra. Det är inte mycket här av de två Fleetwood Mac som folk känner till bäst. Det är alltså varken renlärig engelsk blues eller glittrande kokainstinn pop, ingen Peter Green och ingen Stevie Nicks, utan någon slags blandning mittemellan. Lite spretigt och lite oformligt, måhända, men charmerande för det mesta. Lågmält och anspråkslöst ibland, elektriskt med inslag av västkustrock ibland. Gruppen hade ju ändå rekryterat den amerikanske sångaren och gitaristen Bob Welch från Los Angeles, vilket förstås märktes. Mest kända låten är dennes fina
Sentimental Lady som blev en hit fast flera år senare. Bäst är Danny Kirwans instrumentala
Sunny Side of Heaven. Det var någon som skrev någonstans att det låter som vinjettmusik till väderprognosen, och kanske är det så, men det är också en låt som fastnar i huvudet och vägrar släppa taget. Jag tycker faktiskt inte att det finns en enda dålig låt på den här skivan (
Thoughts on a Grey Day är inget låt!), vilket jag inte kan säga om speciellt många Mac-skivor. Jag gillar allting väldigt mycket. Kanske tycker jag inte att Christine McVie är någon vidare sångerska här ännu, men hennes låtar
Homeward Bound och
Spare Me a Little of Your Love är det sannerligen inget fel på. Bare Trees är en underskattad liten Fleetwood Mac-skiva som rekommenderas till alla som är nyfikna på vad som pågick på vägen halvvägs mellan
Albatross och
Rhiannon.
