Så kom den då till slut. Lucifer's Friends första hela skiva på 35 år. Och det var värt varje minuts väntan, om man nu skulle ha väntat i 35 år. Det har inte jag, kan jag ju erkänna. För mig har Lucifer's Friend mest varit en grupp med ett särdeles opassande namn och med en sångare som senare var med i Uriah Heep. Bra men inte oumbärliga. Men häromåret hände någonting oväntat som fick allt på ända. Gruppen återförenades och spelade in fyra nya låtar för en samlingsskiva och innan man visste ordet av så stod de på en scen på Sweden Rock Festival och tog emot publikens jubel. Och nu står de alltså här, med tolv nyskrivna låtar. Och herrejösses, det är så bra att man får tårar i ögonen och gåshud över hela kroppen. Fläskig och bred hårdrock som får dagens Deep Purple och Uriah Heep att blekna till måsskit. Låtar som
Demolition Man,
Jokers & Fools,
Tell Me Why,
When Children Cry och
Sea of Promises är så inspirerade och omtumlande i sin kraft och spelglädje att man inte kan göra annat än vågen av lycka. John Lawton har sannerligen inte tappat en milimeter av sin kraftfulla sångröst på ålderns höst. Snacka om att visa var skåpet ska stå. Inte alla låtar håller högsta klass, men allting låter så bra att jag inte har några som helst svårigheter att ändå utnämna det här till årets hårdaste skiva.
