The Spotnicks: Something Like Country (1971)

Vafalls, Spotnicks utan rymdräkter? Absolut. På 70-talet var det helskägg, bruna skinnkavajer och country som gällde även för Spotnicks. Det gick bra det med.
     Egentligen hade Spotnicks lagt ner när Something Like Country spelades in, men ibland blir ju saker inte som man tänkt sig. Publiken ville ju ha mera Spotnicks, speciellt i Tyskland och Japan. Under det korta uppehållet som ändå blev lyssnade Bosse Winberg uppenbarligen på en hel del country för här är country för hela slanten. Eller åtminstone något som liknar country, som skivans titel säger, för egentligen låter det mesta precis som vanligt. Lite pedal-steel här och lite dragspel där kanske. Och det är helt instrumentalt rakt igenom, inte så mycket som en hostning någonstans. Det gillar vi. För ärligt talat, vem lyssnar på Spotnicks för sångens skull? Det är ju Winbergs världsberömda omgjorda Fender Stratocaster 1965 man vill höra. Och det får man så det räcker.
     Låtarna består som vanligt av lite gott och blandat. Speciellt märks två stycken av Bob Dylan, Don't Think Twice och You Ain't Going Nowhere. De låter faktiskt väldigt bra även utan sång och tillhör skivans höjdpunkter. Det gör också tolkningarna av Norweigan Wood och temat till filmen The Ipcress File (Miljondollarhjärnan). En ny version av Last Date hade man kanske kunnat hoppa över emellertid, den fanns ju redan på skivan The Spotnicks in Paris.
     Den bästa och mest kända låten är den första, If You Could Read My Mind, som blev en stor radioplåga i Tyskland under OS i München året efter. Den håller fortfarande, tack vare en förstklassig insats från Winberg. För det är ju så det är. Hans gitarrspel är unikt och oavsett vad man tycker om musiken så är det ingenting annant än en njutning att höra hans fingerfärdighet. Ibland låter det kanske lite hemmagjort, som om Winberg spelat in allting själv hemma i vardagsrummet. Det har han kanske gjort också, jag vet inte, på skivomslaget står han ensam mitt ute i skogen, men en räcka musiker är iallafall listade på skivans baksida. Dock inte vapendragaren Bob Lander som kanske kände för att göra någonting annat den här gången.
     Trots sin titel kan jag ändå inte påstå att Something Like Country bjuder på några större överraskningar. The Spotnicks är helt enkelt The Spotnicks i alla lägen och gillar man dem är Something Like Country att betrakta som en bra skiva.