New Sensations var vid tidpunkten Lou Reeds mest konsekventa och utåtriktade skiva ditills och kanske är den det forfarande. Det är i alla fall den Lou Reed-skiva jag har lyssnat mest på genom åren. Japp, t.o.m mer än på New York (men bara lite mer). Det är en delikat skiva med en ren och städad produktion och med en Lou Reed på allra bästa humör. Lou hade ju all anledning att vara det 1984. Hans karriär hade fått en uppryckning med de närmast föregående skivorna The Blue Mask och Legendary Hearts, han hade en utomordentlig grupp musiker bakom sig, ledda av fenomenale basisten Fernando Saunders, och han hade en ny samling låtar som var de bästa han skrivit på åratal.
"I'm back to let you know that I can really make romance". Med de orden inleder Lou skivan och mer behövs tydligen inte för att folk ska störa sig. Jag minns hur många reagerade väldigt negativt på låten I Love You Suzanne när det begav sig. Lou Reed ska inte pyssla med pop, hävdade de rättrogna som om Velvet Undergrounds Loaded aldrig funnits. I Love You Suzanne är såklart en underhållande och medryckande poplåt och borde ha blivit en hit om någon brytt sig.
Andra utmärkta låtar som förtjänar att lyftas fram är Endlessly Jealous, Turn to Me, My Friend George och Down at the Arcade. Och Doin' the Things That We Want To, inspirerad av författaren Sam Shepard. Jag har för mig att jag läst någonstans att Lou själv tycker att det är bland det bästa han har skrivit. Bob Dylan gillade också Doin' the Things That We Want To, så mycket att han kontaktade (naturligtvis) Sam Shepard och tillsammans skrev de låten Brownsville Girl inspirerad av Lou Reed. Så kan det bli.
New Sensations är en skiva som håller fortfarande. Min enda invändning är den fåniga My Red Joystick. Det är väl egentligen inget större fel på den, det är mest är en påminnelse om hur hemsk nästa skiva, Mistrial, blev.
