Uncle Tupelo har i sin tur kallats för den alternativa countrymusikens allra viktigaste och mest stilbildande grupp. De flesta känner redan till historien. Barndomskamraterna Jay Farrar och Jeff Tweedy gick varandra så på nerverna att efter fyra skivor fick Farrar nog och hoppade av och satte ihop Son Volt istället. Tweedy, som ansågs vara den mindre begåvade, plockade ihop Wilco av det som blev kvar. Wilco skördade snabbt stora kommersiella såväl som konstnärliga framgångar medans Son Volt lika snabbt hamnade i skugga. Så kan det gå. Jag tillstår att jag också ibland tvivlat på Son Volt. De två första skivorna är små mästerverk i gränslandet mellan country och rock, men andra skivor, liksom Farrars alla olika soloprojekt, har ibland varit alldeles för spretiga och kärva i sina ambitioner. Skivan The Search från 2007 var t.ex ganska hemsk.
På Honky Tonk, gruppens sjunde skiva, tar man dock ett steg tillbaka till rötterna och den traditionella countryn. Det betyder fioler och dragspel, steelgitarr och munspel. Hela paketet. Neil Young möter Ernest Tubb. Det är dammiga grusvägar, slitna trästaket, honky tonk-barer och jukeboxar fullproppade med drömmar, förhoppningar och brustna hjärtan. Och det är en Jay Farrar på ovanligt gott humör. När han med ett flin trampar igång den inledande Hearts and Minds är det svårt att sitta stilla. Och alla som varit förälskade i Tear Stained Eye och Windfall sedan 1995 får nya friska favoriter i Tears of Change, Brick Walls och Seawall.
Måhända är ingenting på Honky Tonk lika sensationellt som den bedövande karga Cocaine and Ashes på förra skivan, men det är ändå Son Volts finaste samling melodier sedan debutskivan Trace.
