Det sägs att Jon Anderson fick inspiration till berättelsen om Olias från omslaget till Yes-skivan Fragile som föreställer ett skepp som cirkulerar runt jorden. Resten snappade han upp från figurer som J.R.R Tolkien och Vera Stanley Alder. Men det är inte berättelsen som fascinerar, i alla fall inte för mig, utan det är den märkliga musiken.
Musiken brukar beskrivas som Yes möter Vangelis, vilket är en passande beskrivning då Anderson och Vangelis Papathanassiou arbetade en hel del ihop vid tidpunkten för den här skivan. Vangelis medverkar dock inte alls här utan Anderson spelar samtliga instrument på skivan helt själv, vilket såklart imponerar. Karln har ju dessutom en sångröst så unik att den fungerar som ett instrument likaså. Det är stortslaget, pompöst, extremt pretentiöst och fullproppat med komplexa rytmer, tempoväxlingar och bedårande melodier och med Andersons karaktäristiska poetiska meditationer ovanpå. Flummigt enligt några, obegripligt enligt andra, fantastiskt bra enligt mig. Jag vet inte om det är någon idé att nämna några låttitlar, allt sitter ju ihop, men Ocean Song är en, Flight of the Moorglade och Solid Space är två andra. Man hör ju på titlarna också ungefär hur det låter.
Är Olias of Sunhillow ett mästerverk? Jag vet inte. Är det bättre än Relayer? Absolut inte. Är det någonting man måste ha? Självklart. Olias of Sunhillow är en utomordentligt originell skiva av en, om inte annat, mästerlig sångare.
