Sheryl Crow: Sheryl Crow (1996)

I min förpliktelse att gå igenom Sheryl Crows alla skivor så har turen nu kommit till hennes andra skiva. Egentligen är det ju hennes tredje om man räknar med den rackaren som aldrig gavs ut, men officiellt är det alltså den andra skivan. Det är också väldigt tydligt att man har velat tona ner den käcka Las Vegas-countryn från Tuesday Night Music Club för att istället presentera en tuffare och mer självständig Sheryl Crow. Det ser man direkt på bilderna på omslaget. Stenhårda svartvita bilder med en hårdsminkad Sheryl i stripigt hår och vråltajta ormskinnsbyxor. Det är dessutom första skivan där hon själv har kontrollen. Förutom att hon har skrivit de flesta låtarna har hon också producerat skivan (med viss hjälp av bl.a Tom Waits producent Tchad Blake) och spelar därtill gitarr, bas, piano och orgel på det mesta. Det råder alltså ingen tvekan om att Sheryl Crow är Sheryl Crows skiva och ingen annans. Nu spelar ju ingenting av det någon roll om inte musiken levererar, men som tur är håller även den toppenklass.
     Mindre toppen är de kontroverser som ganska direkt uppstod runt två av skivans bästa låtar. Speciellt Love is a Good Thing, som kritiserar butikskedjan Wal-Marts påstådda försäljning av vapen till barn. Självklart vägrade Wal-Mart att sälja skivan. Även singeln Hard to Make a Stand hamnade i blåsväder för sin kritik av militanta abortmotståndare. Ännu idag blir Sheryl med jämna mellanrum mordhotad för den låten.
     Över till musiken så. Ingen skiva är bättre än sin öppningslåt, var det någon som skrev. Jag vet inte hur det är med den saken, eller vem som skrev det, kanske det bara var jag själv precis nu, men Sheryl Crow öppnar på bästa sätt med den läckert funkiga Maybe Angels som sägs handla om ett möte mellan John Lennon och Kurt Cobain i himlen. Redan här förstår man att Missouris stolthet inte tänker göra någon lättsåld uppföljare till Tuesday Night Music Club utan någonting helt annat och nytt. Om inte annat så förstår man det av skivans första singel, den ilskna If it Makes You Happy. Det är rak och tuff amerikansk rock och country, radiovänlig men aldrig utslätad. Som låtssnickare är Sheryl Crow både formidabel och underskattad och som sångerska… ja vad tusan ska man säga. Människan kan sjunga. Och framför allt, människan kan frasera. Lyssna och lär, alla ni popidoler.
     En annan höjdpunkt är den karga Redemption Day. Jag gillade inte låten i början men den har vuxit och är nu en av de som hållit tidens tand bäst, inte minst sedan Johnny Cash spelade in den på skivan American VI: Ain't No Grave. Till favoriterna hör också A Change Would Do You Good, som fortfarande spelas regelbundet, liksom den medryckande Everyday is a Winding Road. Ett par mysiga ballader förtjänar att nämnas också, Home och The Book.
     Ju mer jag tänker på det desto mer tycker jag nog att Sheryl Crow är Sheryl Crows bästa skiva så här långt. En samling med hennes bästa låtar skulle kunna innehålla hela skivan rakt av upp och ner. Det finns absolut ingenting att beklaga sig över. Förutom kanske att en så ursnygg countryballad som Sad Sad World inte får plats annat än på rara specialutgåvor. Så himla dumt.