Elvis Costello sade en gång att om man vill lära sig hur man skriver en låt så ska man lyssna på Merle Haggard. Få kan som Haggard sjunga om livets avigsidor med samma direkta skärpa och sorgsna uppsyn och hans texter är långt mer komplexa jämfört med t.ex Willie Nelson och Waylon Jennings. Haggard vet hur det ligger till och framför allt vet han hur det känns att sitta inlåst. Han spenderade nästan hela sin ungdom på olika anstalter innan han slutligen hamnade på San Quentin för väpnat rån. Det verkar ha varit mindre roligt. I Haggards självbiografi, som kom redan 1981, finns återgivna historier från fängelsetiden som får håret att resa sig på huvudet och han har förstås också skrivit mängder med låtar på temat. Den mest kända är förmodligen den känslosamma Sing Me Back Home, som både Grateful Dead och Bob Dylan adderat till sina repertoarer. En annan är Life in Prison som The Byrds spelade in under ledning av Gram Parsons på skivan Sweetheart of the Rodeo.
Branded Man är Haggards fjärde skiva, den andra på Capitol Records, och inspelad samtidigt som I'm a Lonesome Fugitive. Fyra skivor in i karriären är temat fortfarande givet, även om de flesta historierna från insidan klarades av på förra skivan. Här handlar det mer ofta om livet efteråt och svårigheterna i att komma tillbaka igen efter avtjänat straff, som i den fina titellåten. ”If I live to be a hundred I guess I'll never clear my name”. När Haggard så småningom slog igenom runt tiden för den här skivan kände publiken emellertid inte riktigt till hans historia men han övertalades av Johnny Cash att prata om det i dennes tv-show. Populariteten minskade knappast.
Men allt handlar inte bara om lås och bom. Det finns ju kvinnor också och Haggard kan allt om det med, vilket han konstaterar i Don’t Get Married. Han har varit gift fem gånger sedan dess. Passande nog har han också en låt som heter Some of Us Never Learn. Nämnas kan också låtarna Loneliness Is Eating Me Alive, Somewhere Between och singeln I Threw Away the Rose. Sist på skivan ligger den suveräna I Made the Prison Band, skriven av Tommy Collins, om fången som struntar i att rymma eftersom han fått en eftertraktad plats i fängelsets orkester. En stilfull avslutning på en stilfull skiva.
Efter Branded Man gjorde Haggard en hel räcka med bra skivor innan han i början av 70-talet förstörde allting med två olyckliga men löjligt framgångsrika singlar, Okie From Muskogee och The Fightin’ Side of Me, som fick honom att framstå som någon slags konservativ missnöjessångare. Men de tidiga skivorna är fortfarande stenhårda och man kan egentligen rekomendera dem alla. Branded Man är en utomordentlig början dock.
