That’s the Way it is är soundtrack till en film med samma namn, men utöver titeln så står skivan bra på egen hand. Det är dock ingen egentlig liveskiva som man kan tro. Endast fyra låtar här är inspelade på The International Hotel i Las Vegas, som filmen handlar om, resten är inspelade i studio i Nashville. Beklämmande många av Elvis skivor består av en handfull bra låtar och resten utfyllnad. Så inte här. That’s the Way it is är hundraprocentig och innehåller bara toppenlåtar rakt igenom. Inte ett enda stolpskott i sikte. You Don't Have to Say You Love Me, Just Can't Help Believin', You've Lost That Lovin' Feelin', The Next Step is Love, Mary in the Morning, Stranger in the Crowd, I've Lost You… Det är nästan uteslutande ballader av olika storlekar och det är tydligt att Elvis musik nu riktade in sig mot en mogen publik. Arrangemangen är storslagna och kraftiga men det är aldrig sådär groteskt överproducerat som det ofta var på de sista skivorna. Den nästan totala bristen på rock'n'roll gör mig dock ingenting eftersom låtarna här också är några av de bästa som Elvis spelade in om man frågar mig (och det gör man ju). Skivan avslutas med en knäckande version av Bridge Over Troubled Water.
Singeln som släpptes från skivan, You Don't Have to Say You Love Me, spelades ursprungligen in av Dusty Springfield men jag tycker att Elvis gör den bättre. Som vanligt. På singelns baksida ligger en studioinspelning av den stenhårda rocklåten Patch it Up. På skivan finns den sedan bara med i en liveversion som inte alls är lika hård. Varför gör man så? Jag vet inte varför men liveinspelningen känns platt och ger mig ingenting, så är det någonting jag ska klaga på så är det detta. Det hörs ändå vilka höjdarmusiker som Elvis omgav sig med live under den här perioden, t.ex den suveräne gitaristen James Burton, basisten Jerry Scheff och trummisen Ron Tutt (som sedan spelade flera år med Jerry Garcia Band). Elvis egen insats är förstås oantastlig, det behöver man ju inte ens säga.
That’s the Way it is är nog (tillsammans med Elvis is Back) min favorit bland Elvis alla studioskivor (även om fyra låtar är live) och en skiva som starkt rekomenderas om man har råkat missa den.
