Jag erkänner att jag var lite skeptisk till den här skivan innan jag fick den i mina händer, men överraskande nog visar Nattmacka upp ett Dag Vag i toppform. Stundtals låter det som att det är 1978 och bandet är i huvudsak samma som då, dvs Stig Vig på bas och sång, brorsan Tage Dirty på trummor, Silverzurfarn på gitarr och Bumpaberra på orgel. Beno Zeno har dock bytts ut mot ynglingen Teka Pukk och tempot är lite långsammare men det är annars så här jag vill att Dag Vag, min barndoms favoriter, ska låta. Enkelt, avspänt och snortajt och utan en massa körsångerskor och blås som är i vägen. Speciellt Bumpaberras delikata orgelspel måste nämnas och jag inbillar mig att Teka Pukks anslutning har tillfört en extra vitalitet som iallafall inte fanns där för sex år sedan.
Låtmaterialet spänner över karriärens alla 32 år. Det är Tjockhult och Idioterna, Hellre En Raket och Dimma. Jag har tyvärr lite dålig koll på de senaste skivorna så det är flera låtar som är nya för mig, men jag gillar verkligen en låt som Jag Vaknade Upp med sin blandnig av skönhet och mörker, eftertanke och ironi. Och den suggestiva En Långsam Eld hade utan vidare platsat på Scenbuddism. Kvällen rundas av med en lång och ändlöst vacker version av Snorbloos där Teka Pukk och Zurfarn (Johan Zachrisson, pappa till Lykke Li) verkligen får visa vilka fina gitarister de är. Stig Vig tackar sedan för sig, önskar oss ett gott fortsatt liv, och sedan är det över. En av Sveriges mest färgstarka artister har gjort sin sista spelning.
Nattmacka hyllar inte bara minnet av Stig Vig utan är även en hyllning till Dag Vag. Ett alldeles eget stycke svensk rockhistoria som nu alltså nått fram till slutstationen. Överskottet på försäljningen går oavkortat till Stig Vigs Minnesfond, så det finns ingen som helst anledning att inte köpa skivan. Trots att de inte spelade Kinesiska Muren den här gången heller.
