Jag gillar ändå Win, Lose or Draw. Det är jag tydligen den enda som gör för skivan sågas rutinmässigt överallt som en riktig bomb. Och det får man väl erkänna, det hörs att saker inte stod rätt till. Gregg Allman spelade in sina grejor i Los Angeles medans resten spelades in hemma i Macon. På ett par låtar spelar producenten Johnny Sandlin trummor då Butch Trucks och Jaimoe bara inte hade någon lust att dyka upp. Det är egentligen bara Dickey Betts som levererar. Han må vara en usel sångare, men spela gitarr kan han.
Efter Duane Allmans död 1971 hade Betts mer eller mindre fått rollen som gruppledare, vilket direkt satte avtryck på skivan Brothers and Sisters och ännu mer här. Det är mindre blues och en hel del country & western, med lite olika resultat. Det svänger rejält om Louisiana Lou and Three Card Monty John och covern på Billy Joe Shavers Sweet Mama bjuder på skön slidegitarr och schysst bluessväng. Just Another Love Song har ett pärlband av ljuvliga gitarrsolon men känns lite slaffsig och lite som en upprepning av hitten Ramblin' Man.
Skivans bästa låt har dock Gregg Allman på sång, Can’t Lose What You Never Had, en Muddy Waters-cover. Det är en inspirerad inspelning som iallafall jag placerar på listan över gruppens tio bästa låtar någonsin, med underbart släpig slidegitarr och Chuck Leavell på elektriskt piano. Allmans två övriga bidrag kan man både ha och mista. Den vingliga och vemodiga titellåten Win, Lose or Draw är snygg men låter som något som blivit över från solokarriären och låtar som Nevertheless gjorde man lite bättre på Brothers and Sisters.
Skivans andra huvudnummer är den över 14 minuter långa och helt igenom fantastiska High Falls. Det har alltid funnits med en längre instrumental låt på varje skiva och även om den här inte är riktigt lika minnesvärd som Jessica eller In Memory of Elizabeth Reed eller ens Kind of Bird så är det ändå ett mästerligt stycke flödande jazzinfluerad westermusik. Det klassiska Allman-soundet i full blomning. Låten spelas fortfarande av både Allman Brothers och Dickey Betts & Great Southern, kanske för att det är en så utmärkt ursäkt för evighetslånga jam.
Det är möjligt att Win, Lose or Draw var en besvikelse när det begav sig. Det är ändå en underhållande skiva som står sig ganska bra, om man ger den en chans. Jag gillar den nog mer än den som kom efter, den hyllade Enlightened Rogues. Men inte mer än Fillmore East förstås. Jag är inte efterbliven.
