Emmylou Harris: Luxury Liner (1977)

I mitt pågående uppdrag att missionera om Emmylou Harris så har turen kommit till skivan Luxury Liner. Det är många som tycker att Luxury Liner är den fullkomliga Emmylou Harris-skivan, och det är inte svårt att förstå varför. Kompbandet The Hot Band hade vid den här tiden stabiliserat sig och bestod nu av Emory Gordy, Glen D Hardin, John Ware, Rodney Crowell, Hank DeVito och engelsmannen Albert Lee. Inte vilka musiker som helst alltså. Emmylou själv hade samtidigt etablerat sig som en av de mest anlitade sångerskorna och hade precis sjungit bredvid Bob Dylan på den mästerliga Desire. Förutsättningarna kunde knappast bli bättre. Och Luxury Liner är ju väldigt bra. Inte lika bra som Elite Hotel kanske, men ändå väldigt bra. Framförallt är det väldigt snyggt, elegant och smakfullt producerat av Brian Ahern som vanligt.
     Inte helt oväntat är det en Gram Parsons-låt, Luxury Liner, som inleder skivan och redan här står det klart att Albert Lee och hans Telecaster tänker ta rejält med utrymme. Halsbrytande är ordet. Är karln på riktigt? Sedan följer en rad låtar som inte kan anses vara annat än förstklassiga. Making Believe, When I Stop Dreaming, I'll Be Your San Antone Rose och Tulsa Queen. Countrymusik blir knappast bättre, och inte mycket annan musik heller. Pärlan i samlingen är ändå låten Pancho and Lefty, skriven av Townes Van Zandt. Den har säkert spelats in av hundratals artister genom åren men den här inspelningen är den definitiva versionen.
     Enda plumpen i protokollet, iallafall om man frågar Emmylou själv, är Chuck Berrys (You Never Can Tell) C'est la Vie. Jag tycker personligen att det svänger ganska bra, men om Emmylou själv säger att det suger så böjer jag mig förstås. Det drar ändå inte ner helhetsbetyget för skivan. Högsta möjliga alltså.