Vad detta har med Aloha From Hawaii att göra vet jag inte, men det kändes som en bra inledning på den här recensionen. Allting som rör Elvis och Hawaii (och Las Vegas) har lite för ofta fått ett löjets skimmer över sig men ingenting kan ta bort kraften i det karismatiska framträdandet på Honolulu International Center på Hawaii. För trots droger, sparkdräkter, stekta bananmackor och en enorm press så kunde Elvis 1973 fortfarande leverera när det verkligen gällde. Och pressen kunde knappast ha varit större än under denna via satellit direktsända tv-konsert. 1.5 billioner tittare i över 40 länder.
Elvis är påtagligt nervös förstås, men het. Bandet, lett av den brilljante James Burton, spelar formidabelt. Som vanligt öppnar man med att Ron Tutt trummar igång en hejdlös See See Rider följt av Burning Love. Vilken inledning! Efter det går det ju inte att misslyckas. Rockklassikerna avverkas sedan på löpande band, Blue Suede Shoes, Hound Dog, Steamroller Blues och Suspicious Minds, men det är i balladerna som magin infinner sig. Som i den enorma You Gave Me a Mountain (som inte handlar om Pricilla om Elvis får säga sitt), It’s Over, My Way och I Remember You. Valet av George Harrisons Something är kanske lite överraskande men låten passar Elvis som handen i handsken. Är man kung så är man. När denne slutligen avslutar med en såsig Can’t Help Falling in Love är det inte mycket mer man kan säga. Jag kan faktiskt inte komma på ett enda skäl till varför man inte ska ha Aloha From Hawaii i skivsamlingen. En av tidernas bästa liveskivor.
