Men 1978 var Black Oak Arkansas mer eller mindre helt färdiga med sitt. Populariteten hade dalat och skivorna smögs ut utan att någon märkte det. I ett sista försök att klara livhanken knoppade man av gruppnamnet och ändrade kurs fullständigt. Sista skivan de spelade in fick sedan den passande titeln I'd Rather Be Sailing. På omslaget sitter gossarna på en segelbåt och strålar ikapp med solskenet och det är precis så det låter också. Det är så inställsamt att tapeterna ramlar ner från väggarna. Den första låten, den inte alls tokiga I'll Take Care of You, inger en smula hopp liksom You Keep Me Waiting, men sedan blir det väldigt snabbt väldigt surt. Allting liksom flyter ihop till en enda stor gegga av klämmiga refränger och ängsligt sockrade arrangemang, långt ifrån den smutsiga och bångstyriga boogierock man förväntar sig av en skiva med Jim "Dandy" Mangrum. Sångaren, som byggt hela sin karriär på att inte kunna sjunga, sjunger nu plötsligt. Hellre än bra naturligtvis, men han försöker. Fast ibland sjunger någon annan som absolut inte borde göra det. Varför gör de så?
Vad är då meningen med att skriva om skivan överhuvudtaget? Jag vet faktiskt inte. Någonstans är jag ganska fäst vid den trots allt. Och jag gillar ju verkligen en del av skivorna från mitten av 70-talet, som t.ex Ain't Life Grand och 10 Year Overnight Success. Jag köpte dessa och klassikern High On the Hog ungefär samtidigt och bestämde mig för att jag gillade Black Oak Arkansas även ifall ingen annan gjorde det. Att efter det få I’d Rather Be Sailing på skivtallriken blev därför en förvirrande upplevelse. Men vad hade jag egentligen väntat mig? De erkänner det ju redan i skivans titel. Att de hellre är ute och seglar.
