Hep Stars On Stage (1965)

Crille! Janne! Lelle! Benny! Svenne! The Hep Stars!!
   Det är så klart turnéledaren Lennart Fernholm som i ett försök att överrösta publiken gallskriker igång Sveriges första riktiga liveskiva. Och det är förstås gruppen Hep Stars från Stockholm som står där på scenen i Västerås folkpark. Eller om det nu var Trollhättan. Men det låter som om det är fyra killar från Liverpool.
   Hep Stars var vid tidpunkten Sveriges i särklass mest populära grupp. De sålde fler skivor än någon annan och orsakade hysteri var än de uppträdde. Det var också gruppen som Benny Andersson spelade i innan ABBA men det är ingenting som hörs här. Inte ännu. Här är det rock’n’roll för fulla muggar. Fett ös från första stund till sista. Från Cadillac till den avslutande Whole Lotta Shakin’ Going’ On. Däremellan har man hunnit med svettiga versioner av bl.a What’d I Say, Surfin’ Bird, No Response, Farmer John och So Mystifying. I centrum står förstås (bokstavligen) Bennys sjövilda orgel och vid mikrofonen flickornas idol Svenne Hedlund i sedvanlig polotröja. Energin är i taket och publikens entusiasm är öronbedövande. Man riktigt hör hur publiken sliter kläderna av den stackars Svenne. Stundtals låter det lite som att publikljudet är pålagt i efterhand, och kanske är det så. Men egentligen spelar det ingen roll. Hep Stars var hysteriskt populära och On Stage fångar och förevigar detta på ett strålande sätt för alla som var med och även för oss som inte var det.
   Sedan gick Svenne till Hamburger Börs och träffade Lotta.

The Spotnicks: Live in Berlin (1974)

Under åren 1972-1974 var efterfrågan på Spotnicks fortfarande ganska stor, speciellt i trakterna runt Tyskland. Gruppen fick en mindre hit med If You Could Read My Mind och mot bakgrund av det satte Bosse Winberg ihop ett helt nytt band med bl.a sångaren och gitarristen Mats Björklund för en mindre turné. Under våren 1974 spelade man in den här liveskivan på Badewanne Diskothek i Berlin.
   Det är en märklig skiva. Speciellt om man förväntar sig rymddräkter och trudeluttig instrumentalmusik. Här är det utsvängda byxor och ruffigt 70-tal. Låtmaterialet är dessutom anmärkningsvärt publikfriande. Men det börjar bra. Först en presentation av Spotnicks på tyska. Sedan introt till The Doobie Brothers Long Train Running som  går över till en helt magnifik version av temat till filmen For a Few Dollars More. Sedan blir det konstigare. Bosse Winberg försöker sig på Allman Brothers Jessica och det fungerar ju inte alls eftersom Bosse inte på långa vägar är lika flyhänt som Dickey Betts och har dessutom inte samma fallenhet för country och sving. Det blir sålunda väldigt stelt och förvirrande, även om det såklart är välspelat. Inte heller What's Going On fungerar speciellt bra. Ingen är ju heller intresserad av att höra låtar med sång på en Spotnicks-konsert, så de instrumentala låtarna går hem bättre, inte helt oväntat. Speciellt Hernandos Hideway, men även If You Could Read My Mind, Tinta Verde, Diamonds och Wildwood Flower är utmärkta. Det fina med Spotnicks är ju annars att allting låter som Spotnicks oavsett vem som skrivit eller spelat in det ursprungligen. Det går liksom inte att ta miste på soundet. The sound of Spotnicks are Spotnicks, som någon sade. Mot slutet spelas hela Long Train Coming.
   På skivomslaget poserar gruppen på rad. Sex gitarrister i jeansuniformer. Jag har ingen aning om ifall skivan finns på cd.

Peter Green: The End of the Game (1970)

Jaha, det här var ju intressant. Det var alltså för detta som Peter Green lämnade Fleetwood Mac. En serie psykedeliska och jazziga improvisationer utan vare sig början, mitt eller slut. Proppfullt med wah-wah och fuzz och trumsolon. Coolt. Svårlyssnat för många. Men om man gillar tidiga Pink Floyd eller Grateful Deads rymdlika improvisationer från samma tidpunkt så är detta ingen större utmaning att lyssna på. Tvärtom är det en ganska avkopplande och skön lyssning. En skiva att lyssna på i hörlurar medan man läser en bok. Jag insåg precis nu att jag nog behöver hjälp.

Fleetwood Mac: English Rose (1969)

Om Bare Trees har det snyggaste omslaget i Fleetwood Macs skivkatalog så har English Rose det gräsligaste. Man kan ju bara älska en skiva med en så förtjusande bild på framsidan. Som tur är finns det mycket att älska även bland innehållet. Fast egentligen är det en samlingsskiva, ämnad att sälja in Fleetwood Mac på amerikanska marknaden, fylld med några singlar, en handfull låtar från skivan Mr Wonderful samt ett par tidigare outgivna låtar. I stort sett allting är strålande, från den råa engelska bluesen i Stop Messin’ Round och Evening Blues till klassikerna Black Magic Woman och Albatross. Gitarristen och geniet Peter Green är så klart på topp och den underskattade Jeremy Spencer (innan han gick ut för att köpa tidningen och aldrig kom tillbaka) spelar slidegitarr så brutal att Elmore James hade varit avundsjuk. Bäst gillar jag kanske ändå den då nyrekryterade gitarristen Danny Kirwans tre bidrag, Something Inside of Me, One Sunny Day och Without You. Det sägs att Kirwan alltid grät när han spelade. Huruvida detta är sanning eller myt lämnar vi därhän, men nog låter det så stundtals. English Rose är hur som helst nog den perfekta skivan med den tidiga upplagan av Fleetwood Mac, om man bara ska ha en enda. Ett klanderfritt urval av låtar i en väldigt tillfredsställande blandning som flyter på bra från början till slut. En toppensamling alltså. Omslaget är en bonus.

Fleetwood Mac: Bare Trees (1972)

Egentligen var det skivomslaget jag fastnade för först. Kanske ett av de snyggaste skivomslagen jag sett någonsin. Ett väldigt vackert och stämningsfullt fotografi som i all sin karga enkelhet speglar innehållet på skivan väldigt bra. Det är inte mycket här av de två Fleetwood Mac som folk känner till bäst. Det är alltså varken renlärig engelsk blues eller glittrande kokainstinn pop, ingen Peter Green och ingen Stevie Nicks, utan någon slags blandning mittemellan. Lite spretigt och lite oformligt, måhända, men charmerande för det mesta. Lågmält och anspråkslöst ibland, elektriskt med inslag av västkustrock ibland. Gruppen hade ju ändå rekryterat den amerikanske sångaren och gitaristen Bob Welch från Los Angeles, vilket förstås märktes. Mest kända låten är dennes fina Sentimental Lady som blev en hit fast flera år senare. Bäst är Danny Kirwans instrumentala Sunny Side of Heaven. Det var någon som skrev någonstans att det låter som vinjettmusik till väderprognosen, och kanske är det så, men det är också en låt som fastnar i huvudet och vägrar släppa taget. Jag tycker faktiskt inte att det finns en enda dålig låt på den här skivan (Thoughts on a Grey Day är inget låt!), vilket jag inte kan säga om speciellt många Mac-skivor. Jag gillar allting väldigt mycket. Kanske tycker jag inte att Christine McVie är någon vidare sångerska här ännu, men hennes låtar Homeward Bound och Spare Me a Little of Your Love är det sannerligen inget fel på. Bare Trees är en underskattad liten Fleetwood Mac-skiva som rekommenderas till alla som är nyfikna på vad som pågick på vägen halvvägs mellan Albatross och Rhiannon.

Humble Pie: Eat it (1973)

Steve Marriott hade feeling. Han hade alltid feeling. Han hade så mycket feeling att han t.o.m sjöng mellan låtarna. Jag kan ge mig tusan på att han hade en jäkla feeling också den 20 april 1991 när han lyckades elda upp huset där han bodde och brinna inne. Marriott brann för musiken, till slut alltså bokstavligen.
    Men han var också en stor stjärna, även om han var liten till storleken, först i Small Faces och sedan i Humble Pie. Dubbelskivan Eat It kom i kölvattnet efter den senare gruppens två mest framgångsrika skivor, Performance-Rockin’ the Fillmore och Smokin’, och Peter Frampton hade ersatts av den lite mer okände Clem Clempson och ett gäng körsångerskor. Skivan består av fyra olika sidor. En sida med rock, en sida med covers, en sida med akustisk musik och en sista sida inspelad live. Det är en lite blandad kompott, kan man säga, ömson trist akustisk folkmusik och ömsom slirig och spretig rock typ Faces och Rolling Stones, det mesta med en rejäl dos nyfunnen soul. Mest kända låten är kanske en skrikig version av Ike & Tina Turners Black Coffee, men den ger mig ingenting speciellt. Inte Ray Charles I Believe to My Soul heller. De akustiska låtarna är mer okej, t.ex Say No More, och titlar som Good Booze and Bad Women och Get Down to it säger kanske det mesta om i vilken kategori de låtarna hamnar och hur de låter.
    På den fjärde och sista sidan blir det andra bullar dock. Det är denna som främst föranleder ett köp, om man frågar mig (och det gör man ju). Tre låtar med Marriott och gänget inspelade live och i fantastisk form. Up Your Sleeve, Honky Tonk Women och den 12 minuter långa (I'm a) Road Runner. Speciellt Honky Tonk Women är extremt livlig och inspirerad, tamejtusan den bästa versionen av den låten någonsin. Dessa tre låtar, tillsammans med skivan Rockin' the Fillmore, är kanske inte är det enda Humble Pie man behöver, men ganska nära.

Tom Waits: Bone Machine (1992)

Man skulle kunna hävda att om man inte gillar Bone Machine så gillar man inte Tom Waits på riktigt. För Bone Machine är verkligen en prövning, så karg och ogästvänlig att man nästan är förlåten om man hoppar över den. Nästan. För gör man det så går man miste om ett mästerverk.
     Att försöka beskriva hur Bone Machine låter är en prövning i sig. Jag var själv väldigt tveksam första gången jag hörde skivan, jag tyckte mest att det lät som när man tvärbromsar med cykeln på en grusväg och ramlar in i grannens växthus. Och då tyckte jag ändå att den erkänt svåra skivan Frank's Wild Years var Tom Waits ditills bästa. Andra kanske skulle säga att det låter som att det är inspelat i ett parkeringsgarage fyllt med skrot och skräp och ett fyllo som sitter på golvet och slår på kastruller. Det är ju i alla fall lite närmare sanningen. Skivan är nämligen inspelad i en källarstudio med cementväggar, fylld med nyuppfunna slagverk och med Keith Richards som hedersgäst. Det skramlar och rasslar och skakar, som när grannen i lägenheten ovanför välter möbler mitt i natten, samtidigt som någon skriker och hostar och gläffser i en mikrofon omvartannat. Svårlyssnat är ordet. Men där ingen nyckel passar, där öppnar tålamodet (eller hur det nu var). Skivan växer. Det som fick mig att kapitulera var den stenhårda och oemotståndliga Going Out West med dess egendomliga entusiasmerande textrader om små bruna korvar som ligger och väntar i sanden och referenser till skådespelaren Anthony Franciosa. Och historierna förstås. För mig är Tom Waits en historieberättare i första hand och det var den sidan som jag fastnade för även här. För Bone Machine innehåller några av Tom Waits allra mest mörka och dödsfixerade historier. Även om man inte alltid förstår vad historierna handlar om så vill man ändå hela tiden veta mer. Som t.ex Murder in the Red Barn. Vad var det som hände där egentligen? Jag vill ju veta! Vad hände med flickan som steg in i en bil och aldrig sågs igen i A Little Rain? Och vad är den där ondskefulla mörka tingesten i Black Wings? Den som ingen någonsin vill erkänna att de har träffat och som en gång ströp en kille med en gitarrsträng.
     Allt är dock inte svårgenomträngligt och dystert. Alla som hade tillgång till MTV när det begav sig kommer säkert ihåg den fantastiska videon till I Don't Wanna Grow Upregisserad av Jim Jarmusch, där Waits cyklar omkring på en jätteliten cykel och spelar på en jätteliten gitarr. Här finns också några av Tom Waits allra finaste ballader i Who Are You (som Scarlett Johansson gjorde en ganska bra skiva av), och den svårt sliriga That Feel där alltså Keith Richards ansluter.
     Bone Machine är kanske inte skivan att börja med om man vill lära känna Tom Waits. Eller också så är det precis exakt det.

Bad Company: Bad Company (1974)

Det går inte att förneka. Can't Get Enough är en sjuhelvetes låt. Det är en av de där omedelbara låtarna som måste ha känts som en jackpot redan vid första ackordet i replokalen. En sådan som biter sig fast och vägrar släppa taget. Det var helt enkelt omöjligt att låten inte skulle bli en hit. Och det blev den ju.
    Jag hade egentligen tänkt skriva mycket mer om den här skivan. Om att den idag sålt platina fem gånger om. Om hur fantastiskt bra sångare Paul Rodgers var, är och alltid kommer att vara. Om klassiska låtar som Rock Steady, Movin' On och Ready for LoveJag hade tänkt skriva om allt det, men jag tappade lusten. Det behövs ju inte. Alla vet det redan. Låt oss istället klämma i allihopa tillsammans: I CAN'T GET ENOUGH OF YOUR LOVE!